Ibland när man tror att man har flyt i sitt arbete kan det komma små anhalter som gör att det är dags att stanna upp och fundera över hur omgivningen uppfattar det hela och om arbetet är värt mödan, vem jag gör det för och hur det tas emot.
När jag höll i mitt senaste ”pedagogiska forum” uppstod en sådan situation och jag har funderat en del kring det som ifrågasattes, varför det kom upp nu (projektet har pågått sedan december 14) och hur diskussionerna egentligen går då jag inte är i rummet.
När jag var startklar och taggad att köra igång tillfälle 6 fick jag plötsligt frågan: Varför gör vi egentligen kollegiala observationer? Efter en förklaring till detta kom följdfrågorna: Vad är syftet med dessa? Har alla varit med i beslutet om att dessa skall bli till? Har alla vi kunskaper i samtalsmetodik? Hur skall kollegor ta emot det vi ser? Vet alla hur man observerar? Varför har vi pedagogiskt forum över huvud taget? Vem har beslutat kring fokus på ledarskap och förhållningssätt i klassrummet? Är det för att du brinner för ämnet? Ja, det var en hög av frågor och ifrågasättanden och jag kände mig ganska förvånad över sättet de ställdes på. Såklart måste jag ta till mig dessa frågor och fundera över om jag har varit väldigt otydlig med mitt uppdrag, om det inte anses värdefullt samt hur jag skall gå vidare.
Jag tror själv på det jag håller på med, och vikten av detta, och jag känner mig trygg i mitt uppdrag. Det jag gör vilar på vetenskaplig grund, jag vet att kollegialt lärande är en framgångsfaktor och kollegiala observationer likaså. I vår profession ingår att observera, hålla i samtal, ge konstruktiv feedback och att se utvecklingsmöjligheter. Vi utför detta dagligen men i arbetet med elever. Ur ett elevperspektiv kan det här bli riktigt bra, jag tror att det kan ge oss en större förståelse för hur det är att bli granskad och bedömd.
Jag kommer att arbeta vidare med mitt uppdrag och kollegiala observationer är fortfarande något vi ska utveckla tillsammans på skolan. Men… är alla med på tåget eller är jag på väg till en destination ensam, det är frågan!
ceciliabergentz 